Hagenbecks djurpark
Europas mest berömda djurpark, och familjen som än idag äger den.
Det var en gång" en fiskhandlare i St.Pauli i Hamburg, Carl Gottfried Claus Hagenbeck, som vid ett tillfälle fångat in 6 levande sälar, vilka han höll i två tvättunnor av trä, för att locka sina kunder med.Den 8 mars 1848 ställdes dessa ut för beskådande mot 1 Shilling i entré på Spielbodenplatz. i Hamburg. Sälarna gjorde succe´ och ställdes nästa gång ut i Krollparken i Berlin. Carl sålde här sälarna, men såg inga pengar, eftersom köparen rymde med dem natten före betalningen. Trots detta bestämde han sig för att utöka fiskhandeln med levande djur. Tillbaka i Hamburg fångade han avsiktligt sälar, som såldes till kringresande utställare.
Namnet Hagenbeck började förknippas med handel och uppvisningar av djur, och en Kapten Mein, som från Grönland medfört en isbjörn, erbjöd denna till försäljning för 350 Preussiska daler.
Isbjörnen utgjorde grunden i ett menagerie på Spielbodenplatz, som efter hand utökades med en hyena, och andra exotiska djur, köpta från sjömännen som besökte hamnstaden.
Fyra Shilling kostade entrén betalt av besökarna som ville se djuren, och man flyttade snart för att få mer plats att visa upp dem, den gamla fiskhandelnsgården räckte inte till.
Zoologiska trädgårdar i Europa blev snart trogna kunder, och Carl Gottfried Hagenbeck vistades ibland ute på resor i fjärran länder, åtföljd av sin son Carl
Så småningom kom denne son, Carl Hagenbeck (1844-1913) att vid femton års ålder ta över rörelsen, och med sina syskons hjälp kom han att grunda världens kanske mest berömda djurpark, men i början gav fortfarande handeln med djuren de mesta inkomsterna. De flesta Zoologiska trädgårdarna i Europa var hans kunder, och han hade fångststationer i Asien, Afrika och Sydamerika.
Företaget gick med bra vinst, vilken han investerade i mera djur, och den 11 mars 1874 flyttade alla djur till ett 76000 kvadratfot stort område vid Neue Pferdemarkt, som kallades Carl Hagenbecks Tierpark, varför detta datum också räknas som årtalet för grundandet av Hagenbecks djurpark.
Vid ett tillfälle anlände skeppet "Urano" med djur och skötare från Sudan. Denna sändning gick sedan vidare till lands, och afrikanernas fladdrande kläder, turbaner och exotiska utseenden gjorde stort intryck på målaren Heinrich Lautemann, som rådde Hagenbeck att med nästa sändning försöka få med en hel karavan som han kunde få måla av.
Och målarens begeistring fick Carl att snart kläcka ytterligare en ide´: När man ett år senare skulle frakta ett antal renar från Sverige, lyckades Hagenbeck få sin svenske agent att övertala ett antal samer att följa med. Redan framkomna i Hamburg började showen:
En av renarna rymde vid avlastningen i St. Pauli, men inför jublande åskådare fångades den in med lasso av renskötarna, som firades som hjältar, och omtalades senare i hela Hamburg. Samefamiljen bodde sedan kvar i sina medhavda kåtor, vilka slogs upp i djurparken, och hela staden kom på besök i sådana mängder att extravakter fick kallas in för att hålla ordning.
Nu började en helt ny form av attraktioner, die Fölkershau-Folkshowerna. Detta var ju i en tid utan kameror och TV, när dessa exotiska besökare var något fantastiskt. Men det var på intet sätt någon sorts slavhandel Carl Hagenbeck bedrev. De var oftast talangfulla ungdomar som i hemlandet försörjde sig på shower av olika slag, vilka av Carl Hagenbeck engagerades över en säsong, eller längre. De hade sedan länge hade haft med européer att göra, på missionsstationer och i skolor, varför en del av dem t.o.m. talade tyska, och de som stannade i längre perioder lät sina barn gå i skola i Stellingen.
Med var också ett år den trettioårige Kung Dido från Kamerun, som på dagarna dansade traditionell Hula-hula i djurparken, och på kvällarna bjöd upp till foxtrot i danslokalerna vid ST. Pauli.
Folkshowerna avlöste nu varandra, med dans och akrobatik, men allt var inte bara bra. Under vintern 1891 dog ett flertal eskimåer i smittkoppor, och eskimån Ukubak fick vid sin hemkomst en sådan depression av kulturchocken att Danmark förbjöd utresa för eskimåer till Folkshower. Showerna var omfattande, så reste t.ex. med den tredje ceylonesiska showen 70 hantverkare, gycklare, musiker, rovdjur och 25 arbetselefanter genom Schweiz, Frankrike, och England. Bara i Paris lockade uppvisningarna under två månader en miljon besökare. Singhaleserna reste efter turnéns slut hem, men elefanterna blev kvar.
Då kom Carl Hagenbeck på nästa idé. Att anordna en tältcirkus, vilken han sett hos sin kund Barnum i Amerika. Tältet rymde 3000 stolar, och hade elektriskt ljus.Den 2 april 1887 gavs den första föreställningen. Några dagar senare utbröt en orkan vilken knäckte master och tält. Efter 48 timmar stod dock tältet reparerat tack vare duktiga hantverkare.
Som cirkusdirektör hade Hagenbeck god nytta av åren med djur och shower, Under ett gästspel 1888 i München i samband med en stor festparad, utbröt en brand, vilken skrämde elefanterna som i sken sprang in i människohopen så panik utbröt. Senare anfölls elefanterna med stockar och stenar av uppretade människor. Carl Hagenbeck själv skadades mellan två elefanter, och alla gäster blev djupt chockade. Ett år senare, 1889, såldes cirkusen till Barnum & Baileys i Amerika, och Hagenbeck slutade med kringresande cirkusar.
Genom sina kontakter med Asiens mahouter kom han dock framåt att påverka i synnerhet träningen på ett för den tidens dressyr revolutionerande sätt:
"Jag hade i flera år stilla begrundat, om det inte var möjligt att upphöra med den gamla brutala djurdressyren, och i dess ställe införa en humanare. Djuren är som vi...besvarar elakhet med elakhet, och vänskap med vänskap. Det var mig också genom åren bekant, att också djurens temperament, egenskaper, och karaktär, var olika från individ till individ."Carl Hagenbecks sympatier för djuren var så mycket mer ovanliga, för detta var i ett tidevarv, när man ibland fortfarande använde rödglödande järnstänger.
Sålunda introducerade han mot slutet av 1880-talet den mjukare Hagenbecks-metoden vid dressyr, vilken kom att bilda skola i Europa. I djurparken hade man en cirkusbyggnad, där man utbildade nya grupper och dressörer, vilka sedan såldes runt om i världen.Från 1900-talets början har Hagenbeck präglat dressyr av i synnerhet vilda djur, och de flesta cirkus-dressörer kan via sina lärare leda tillbaka traditionerna till Hagenbecks.
Som en frukt av denna påverkan så är "dressyrspråket" på cirkus mycket enhetligt, en blandning av franska, engelska, olika indiska språk och dialekter, men framför allt tyska.
Men Carl Hagenbecks kanske viktigaste bidrag för djuren var nog att han kom att bli en pionjär inom vad som kallas frianläggningar, d.v.s. djuranläggningar utan galler, vanligen istället med en vallgrav som avgränsar djur och publik. Idén hade han fått under en turné på Völkershauen-tiden från en konstgjord s.k. "Nordland-Panorama", 1893. Där kunde man se ett par isbjörnar, utan galler, bara med en grav emellan, och med fri sikt utan visuell känsla av att djuren var instängda,
Detta nya koncept som 1896 fick kejserligt patent nr 91 492 under namnet Panorama, skulle komma att revolutionera djurparkerna och bli en arvtagare till menageriernas trista runda burar i "tårt-sektioner",
En sådan idé kunde bara utvecklas av någon som känner djur väl, och som har möjlighet att praktiskt prova hur långt de kunde hoppa, vilket utprovades i cirkusmanegen.
På den tiden var man övertygad om att tropiska djur måste hållas mycket varmt, följdaktligen också trångt. Men Hagenbeck visste, att efter en tids acklimatisering kunde de tåla nordtyskt klimat bra, och gå ute i det fria. Idéen grundade sig på olika tankar och visioner Carl Hagenbeck hade. Att frångå burarna innebar flera fördelar. Inte bara för att man fick råd att ge djuren större ytor, utan också att därigenom t. ex de flocklevande kattdjuren skulle kunna leva socialt normalt. I Hagenbecks planer ingick också att anpassa själva arkitekturen, och ambitionen att visa djuren i en riktigare miljö.
Tanken var att ge anläggningen en i och för sig konstgjord, men visuellt artriktigare karaktär, med möjlighet att forma berg och klippor, dalar och bäckar, skog och savann.
Med visuellt menar jag för den besökande människan, för djuren vart det inte alltid så stor skillnad, ibland genomförde denna reform att t. ex. kattdjuren kom att få mindre anläggningar än de haft förut, eftersom burar av järn trots allt är utrymmesbesparande. och om man är instängd spelar det förmodligen mindre roll om man tittar på besökarna genom galler eller tvärsöver en vallgrav.
I synnerhet apor uppskattar också den extra yta som ett burtalk ger, där de klättrar upp och ner, och bättre utnyttjar den tredje dimensionen. Oftast så medgav dock frianläggningen större plats och detta i sin tur större djurgrupper. Man hade alltför länge hållit flocklevande djur ett och ett, i enskilda burar, med uttråkning och apati som följd, nu tillät de större grupperna djuren att leva ett mer normalt liv med normala familjestrukturer, med bättre psykisk hälsa och bättre fortplantning som följd.
Men han behövde också gott om plats för handel med djuren, vilken nu nått volymer som krävde större ytor. Hit hoppades han sedan att stora skaror skulle komma för att bese djuren och folkshowerna, och detta krävde också utrymme.
Med denna vision, vilken han kom att förverkliga 1897, när han för 35 000 Mark inköpte 27 hektar land i Stellingen utanför Hamburg, kom Carl Hagenbeck att för alltid förändra begreppen i Djurparksvärlden, andra parker följde snart efter, och bland de första Skansen!
Men till Carl Hagenbecks ära bör framhållas , att hans skapelse vid Stellingen i Hamburg nog för alltid kommer att vara nummer ett, originalet, och senare kopior har sällan eller aldrig nått högre, för få djurparker kan idag uppbåda de resurser han hade i slutet av 1800-, och början av 1900-talet.
Oavsett om man är emot djurparker rent principiellt, är Hagenbecks värt ett besök om inte annat så för att beundra arkitekturen i anläggningarna och deras inbördes integrering.
När man sitter på den stora uterestaurangen och ser Afrikapanoramat kan man inte låta bli att imponeras av synen;
Fyra djuranläggningar bakom varandra, i stigande höjd så att alla syns på en gång, och med en så lyckad balans att man undrar hur de kunde tänka sig att ens försöka.Först savannen med vattenhålet, med flamingos, strutsar etc.
bakom dem en från restaurangen osynlig besöksgång, vallgrav, också nästa anläggning med sebror och gaseller, efter nästa osynliga besökargång och vallgrav lejonanläggningen (där det fortfarande efter mer än 100 år går lejon), därefter Bergsgetterna, och slutligen de enorma konstgjorda bergen i betong som man kan gå upp i och beskåda utsikten i parken.
Liknande klippor utfördes sedan på konsultation i Paris och Roms zoologiska trädgårdar.
Vilka hade Carl Hagenbeck till hjälp? Ingenjörer? Arkitekter, Konstruktörer?
Nej, mannen bakom klipporna och djuranläggningarna var målaren och bildhuggaren Urs Eggenschwyler, (1849-1923) en Schweizare med kärlek till berg, djur och natur. 1893, 1907, och 1912 byggde han i djurparken "Peter och Paul" i St. Gallien i Schweiz, klipporna för Gemsar och Stenbockar.
Här provade han ut en betongteknik som skulle möjliggöra utformningen av grottor, bassänger, klippor, gravar, klätterställen, hoppavsatser, m.m. i riktig form, storlek och färg. Från 1905 arbetade Eggenschwyler i Stellingen med de stora klipporna, och djuranläggningarna, och den 7 Maj 1907 öppnades grindarna för allmänheten.
Från att ha varit en potatisåker hade man skapat världens första konstgjorda naturlandskap för djur och människor. Redan 1912 var parken så populär att man diktade en schlager "Gehen wir mal zu Hagenbeck" .
Detta var början till slutet för menagerierna. Undan för undan försvann de, medan nya, vackrare djurparker byggdes upp utanför städerna efter Hagenbecks koncept, dock sällan med Eggenschwylers känsla och skicklighet.
Carl Hagenbeck avled 1913, efterlämnande 10 barn, och hans äldste son Carl-Heinrich tog ledningen av parken, medan brodern Lorenz 1916 återigen startade Hagenbecks circus, och turnerade i Europa. Carl-Heinrich Hagenbeck som övertagit ledningen av djurparken, grundade New Delhi Zoo, och anlitades för att efter Hagenbecks mönster medverka vid byggandet av de kanske vackraste efterföljarna, Roms Zoo, och Paris nya djurpark, i Bois Vincennes.
Folkshowerna började dock se sina sista dagar. Begeistringen inför främmande folk och kulturer falnade efter ett tag, i synnerhet sedan man på biografer börjat visa "kulturfilmer" , och 1931 avbröts en turné i förtid.
Folkshowernas tid var förbi. Medan cirkusen såg en ny.
Lorenz Hagenbeck som turnerade med Cirkus Hagenbeck i Sverige 1916, under så stor succe´att han i tacksamhet skänkte Skansen 3 Visenter vilka bildade grunden för den framtida visentaveln i Sverige. Senare tvingades han pga första världskrigets kärva Europeiska ekonomi att med skepp frakta hela circusen till först Japan, sedan Kina, Indien, och via Egypten tillbaka till Hamburg, en turné som börjat i desperation, men avslutades som ett segertåg. 1938 följde en cirkusturné genom Sydamerika, 1940 till Berlin och sedan vidare till Madison Square Gardens i New York, och Londoner Olympia i London.
Men andra världskriget satte nästan stopp för både cirkusen och djurparken. Under ett flygangrepp den 25 juli 1943 skadades djurparken genom bomber. 450 djur dog, och skadorna blev mycket svåra, även på cirkusens vinterkvarter och all utrustning. Den fjärde november 1944 blev vinterkvarteret i Wien sönderbombat, men en del av cirkusen, bl.a. elefanterna, hade sänts till Sverige.
Men Hagenbeck förlorade dem i alla fall. Hela cirkusen, med djur och allt, vilka befann sig i Malmö, beslogtogs nämligen av svenska staten pga kriget, och såldes till Barnum and Baileys Circus i U.S.A.
1949 turnerade cirkusen igen, men en så stor cirkus kunde inte försörja sig bara i efterkrigstidens Tyskand, och i de andra länderna var man av politiska skäl ej populär, så 1953 gav Hagenbecks Circus den sista föreställningen.
Familjen Hagenbeck hade dock inte bara djurparken i Stellingen, utan man bedrev fortfarande djurhandel och djurfångst i hela världen. Carl Hagenbecks sonsson John hade en egen fångststation på Sri Lanka, där han också grundade Dehivela Gardens i Colombo.
Även om uppvisning, Show och handel med djur varit typiskt för Hagenbeck, så har även avel kommit att bli det. Tysklands först indiska pansarnoshörning föddes här, och världens första Orangutang. Elefanter har alltid varit symboldjuret, och i Europas största anläggning går en av de största hjordarna av elefanter, och sedan man 1988 investerade 3 miljoner D-Mark i ombyggnationer, och från Indien köpte en elefanttjur, har flera elefantungar fötts.
Än idag drivs och ägs Hagenbecks Djurpark av två kusiner Hagenbeck, Claus och Caroline, femte generation efter fiskhandlaren Gottfried.
Claus Hagenbeck är dessutom veterinär för parkens djur, och med egen praktik. Fram till idag har Hagenbecks inte fått några bidrag utan drivits privat som ett familjeföretag.
För oss svenskar är kanske Hagenbecks djurpark mest känt från Evert Taubes visa "Möte i monsunen," där trots 21 verser Fritiof Andersson aldrig berättar vart elefanten egentligen tog vägen, och dess öde förblir höljt i dunkel.Jamen Fritiof, elefanten, vem fick den?
Frågor eller kommentarer om Hagenbecks djurpark?
Denna websajt har utvecklats av mig och dess besökare sedan 1995.
Har du fråor eller kommentarer kring denna sida så skicka gärna mail till webmastern!
Sök mer information om: Hagenbecks djurpark:
Uppskattar du den här sajten?
Idealism är ett viktigt element i Internets utveckling och många försöker berika detta globala mastodont bibliotek med gratis information om elefanter. Lite feedback ger inspiration till ytterligare ansträngningar.
Tipsa någon om denna websajt
Skriv ett omdöme om sajten på Alexa!. Det hjälper också andra att hitta bra information!
Stöd denna sajt och berika din egen genom att länka till denna sida. Kopiera bara HTML texten i fönstret nedan och klistra in på din sajt. Du kan också använda banners och knappar för länken! Tack!
Om du föredrar att länka till en annan sida, gå dit, och en länk till sidan skapas längst ner.
Hem-Startsida
